Nordic Noise Movement

En text inspirerad av Nordic Noise Movement – en rörelse som arbetar för upprättelse för de kvinnor som avrättades som häxor. Namninsamling pågår, och rörelsen har de senaste dagarna kommit till tals i både SR och DN. Jag har skrivit på uppropet, men efter att tänkt efter både en och två gånger. Dels för att jag nånstans lärt mig att även om historiska traditioner och former lever länge så fortlever känslomässiga trauman som mest fem generationer. Om det stämmer skulle det innebära att det att fokusera känsloenergi på något såpass avlägset som häxprocesserna är en avledning från något annat. Vad jag också funderade över är att bara det att kräva kyrkan på ursäkter är ju ett sätt att bekräfta att den skulle ha en maktposition även idag; d.v.s. att man ger den mandatet att vara en instans vars ställningstagande har betydelse nog att avgöra egna känslorna och upplevelsen av framgång i projektet – och är det verkligen en maktposition kyrkan förtjänar och kan bära, är det ett mandat den bör få inneha? Sen tänkte jag att de förbehållen inte är anledningar nog att inte skriva på – därför att avledningar kan vara välmotiverade, därför att formulerade krav kan laddas med olika känslor, och helt oavsett så är Nordic Noise bra historieförmedling och kreativ kvinnorörelse. Avsikten att motverka historielöshet och upprätta människor kan ju heller inte vara fel – även om det kanske inte är på exakt samma sätt som jag själv hade gjort, så är det viktigare att det överhuvudtaget görs. Med det sagt, tog jag mig friheten att göra en litterär tolkning:

Om jag vore en kyrkans representant idag. Det är som att stå på en hög pelare, med diametern ganska precis så mina fötter får plats. Pelaren långt därnere i jorden – och hur stadigt den står, hur rötterna ser ut, det är högst oklart. På något vis är den förankrad, kanske djupt djupt ned i jordens inre, kanske bara med tunna små rottrådar i marknivå, redo att blåsa omkull när som helst. Tvåtusen år, går det genom mitt huvud. Tvåtusen år – det är där pelaren lämnar marknivå och sträcker sig uppåt. Marken nedanför är också högst dimmig för mig. Oklar. Hotfull eller välkomnande – jag vet inte. Men det är här jag står. Högst upp. Det är en stadig pelare ändå. Tvåtusen år. Och alla dessa affekterade människor de är som fåglar. Har alltid funnits. Kommit och gått. Men jag står kvar. Också när det blåser. Tvåtusen år. Samtidigt är det ett jäkla jobb att hantera. För det finns också en horisontalnivå. Som jag också måste vistas på. Och där är jag bara en av många, står i en liten liten tunn cirkelform, inte mycket större än att mina fötter hjälpeligen får plats, och från denna lilla cirkel måste jag hantera hela världen. Att hålla båda perspektiven. Här och nu. Och ned i djupet. Tvåtusen år. Och det har ju gått bra hittills. Människor ställer krav och jag säger att vi har ju redan bett om ursäkt, har ju redan kompenserat. Kan ni inte ta all er energi och jobba med mig istället för mot mig, då skulle vi få mycket mera gjort? Och då är det nån som frågar om jag bad om ursäkt bara för att rädda mig själv. Och så kanske det var. Men den tanken är svår att hantera, det är som om själva pelaren står kvar bara sålänge jag fortfarande skyddar den, skyddar det som hände och försvarar de kanske halvhjärtade ursäkterna – för även om det inte var helt lyckat så var det så det var. Och nu blir det snurrigt, nu är det inte ens två aspekter att hålla koll på längre utan en enda sjösjuka – och blir det kaos så kanske hela pelaren suddas ut som två blyertsstreck, lika lätt som den lilla cirkelform jag har att disponera här och nu? Och den osäkerheten, kaoshotet, sjösjukerädslan, den är för svår. Varför ska vi be om ursäkt? Vad krävs, vad är rätt? Det är en rädsla som hittills gått att stänga av, hejda i tid, väl? men inte ens det vet jag längre. Tvåtusen år.

Och ett annat perspektiv. De berättar om en 80-årig kvinna som avrättades efter att hennes barnbarn avslöjat att hon hade gett kon oblater att äta. Det var svälttider och oblaterna skulle enligt folktron göra att kon mjölkade bättre. Om jag vore hon. Så finns det en energi med sega trådar som ger mening och låter tingen hänga samman. Tillvarons vertikalplan är fullödigt med betydelser, där jag på ett självklart sätt gör anspråk på kyrkan som min, på dess redskap som mina och på andra redskap också som mina. Det är självklart, finns ingen motsägelse. Jag vet vem jag är och jag vet vad som måste hållas dolt. Jag vet också att det finns tassemarker där jag intet vet. Men ser, det gör jag. Och det är varken ont eller gott, det är både ont och gott, det är vad det är. Jag ser ljus och mörker, jag ser klarhet och sega trådar. Jag ser jordens färger och djup. Jag ser och följer vad människorna vill, vad de vet och vad de inte vet. Och det finns också en annan energi i mig. En som rätar nacken, kröker läpparna och gnistrar. Det är möjligt bara ibland. Min kraft är kanske starkare än deras. Och tiden är dunkel för mig, men det är inte slut här. Det som är jag, det kommer att finnas också i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s