Röhsska museet

Historia lever nånstans i gränslandet mellan sanningar och insikten om att sanningen är subjektiv. På Röhsska museets hemsida berättas om insamlingsfasen innan öppnandet 1916: ”Han (Thorild Wulff) kom till Kina samma år som kejsaren abdikerade och mitt i det rådande politiska kaoset i landet lyckades han föra med sig en mängd föremål, många antikviteter och till och med arkeologiska fynd.” Och jag blir nyfiken på vad som tänktes, sades eller inte sades innan formuleringarna publicerades, för på wikipedia finns att läsa om Thorild Wulffs dagbok, där han beskriver glädjen över att få åka till Kina och vara ”röfvarhövding” och sedan berättar om sina ”växlande framgångar som tjuv i kinesiska tempel”.

Liknande case och frågeställningar dyker med jämna mellanrum upp i media: Ibland när någon (grupp eller individ) önskar kompensation, ibland bara en ursäkt för historiska orättvisor. Och bakom diverse dagsaktuella frågor, om luciatågs utformande, låt- och bokurval och vilka flaggor som ska hissas eller ej, ligger ju sådana här bakgrundshistorier och avvägningar. Därför att historiska orättvisor och övergrepp finns hur många som helst. Diverse kristnanden och korståg genom århundradena, stormaktstidens arméers härjande i Tyskland, häxprocesserna jag skrev om i förra inlägget, bara för att ta några välkända. Händelser och händelsekedjor motiverade av mer eller mindre uttalade ideologier som gav vissa den rätten. Röhsska öppnade för bara ett drygt århundrade sen och det finns senare exempel också, exempel som sträcker sig in i nutiden, som pågår idag och som rör alla aspekter av samhället från mikro-till makronivå.

Jag uppfattar att det finns en oklarhet här: Räcker det att säga ”ja jag vet, men det var ju så man gjorde då”, när man nu själv har turen att leva privilegierat? Eller är det detsamma som att reproducera skevheten, på något plan godta den? För vi lever ju själva i historiens kölvatten, i den fysiska och mentala bekvämlighet som händelserna och historieskrivningen skapat. Och det är en process att lyfta ned auktoriteter från piedestalen – Thorild Wulff har ju ändå en gata namngiven efter sig. Att försköna historien är ett sätt att hantera den, att be om ursäkt ett annat. Och varför ber man om ursäkt – är det för att ha ryggen fri eller för att på riktigt skapa ett rum som upprättar båda parter? Det kan ju i så fall medföra konkreta åtaganden, och är man beredd att ta dem? Och var går anständighetsgränsen? Vid att Röhsska ens finns? Och när det nu finns, hur hanterar man det? Är det bästa alternativet att beskriva tillkomsthistorien såsom man gör idag, eller finns andra alternativ? Skulle man lika gärna kunna skriva ”Röhsska uppkom i en tid när kolonialismen fortfarande ansågs vara ok – så ser vår historia ut”, och stå för det?

Ordspråket säger att det inte finns några gratisluncher: Om en inte betalar vid första chansen kommer fler chanser. Eller så låter man nån annan betala, i andra samhällen eller i senare generationer. Att veta vad som skapat dagens samhälle, och kunna acceptera och leva med (och i) det kräver en kognitiv dissonans, som man behöver lära sig stå ut med. Samtidigt som det är att ytterligare skjuta upp den där lunchbetalningen igen och igen? Kan det möjligen vara så, att själva den underliggande vetskapen om att notan finns och växer är anledning till många av svårigheterna att hantera dagens samhällsutmaningar? För det är fortfarande möjligt att välja alternativet att inte behöva se och än mindre att behöva kompensera, för de egna, genom historien förvärvade privilegierna.

Ska till Röhsska på studiebesök med utbildningen på torsdag. Fortsättning följer.

röhsska

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s