I corona-dagarna

Ingen önskar detta. Men det är ändå som att denna spretiga situation ger något åt alla. Det har uttryckts oro för att det politiseras och nog är det så, att oavsett om man tillhör dem som gillar att ogilla regeringen eller om man försvarar den, så har senaste dagarna gett tillfällen att lufta detta. Det har också blivit en chans att få uttrycka sin oro för livets oberäknelighet, och för andra ett tillfälle att uppmana till sans och balans. Hamstrings- och panikbeteenden rapporteras parallellt med berättelser om hur människor hittar nya sätt att hjälpa varann. Och så frågan om att lita på expertisen och riktlinjerna eller ej? Hur försiktig är rimlig att vara? Andra pratar om det som en tid för eftertanke och för jorden att få vila från mänskligt överutnyttjande – och det finns ju reella miljövinster i detta samtidigt som företag och arbetstillfällen riskeras. Argument flyger omkring och ofta längs lite oväntade linjer, i relation till hur det egna spretiga facebookflödet annars har för vana ta ställning i diverse samhällsfrågor.

Förstå mig rätt nu – risken för de äldres hälsa och sjukvårdskapaciteten är reell. Men utöver det verkar det också finnas en annan gemensam nämnare – och den här tanken har jag testat på ett antal personer innan jag vågar skriva den – att situationen uppfyller ett behov. Det finns något att hämta här som människor på något plan längtat efter – att få rasa ut, att behöva acceptera force majeur, att samhället plötsligt delar en uppgift, att få uppleva den där systemkollapsen, få bromsa aktiviteter. En längtan efter lugn? efter förändring? efter något annat? Nästan så associationerna går till beskrivningarna av krigsutbrottet 1914, till den omvittnade känslan av att ”äntligen händer det – äntligen får vi ge oss ut och kriga – det är vår tids melodi”. Corona blir en apokalypskänsla påminnande om flyktingvågen 2015, värmesommaren 2018 eller när Australien brann.

Det är en tid att antingen möta sin oro, eller låta bli att oroa sig för det man inte kan påverka. Det är också en tid att tänka nytt, eller kanske snarare att improvisera och flyta med, iaktta och låta livet vara oplanerbart. Spenderar själv en del tid i dagarna med att öva Mikael Carlssons nyskrivna Stabat Mater – och i dessa dagar är det väl utan att veta om konserterna blir av. När jag för två veckor sen fick noterna i handen tänkte jag att nu måste jag växla upp om jag ska hinna – men senaste dagarna har känslan snarare blivit att växla ned – den här musiken blir bäst ur alla aspekter om den får växa in i kroppen – och då spelar det egentligen mindre roll om konserterna blir av eller inte, just nu gör jag det för min egen skull. Och den där glädjen att faktiskt kunna träffas, när saker ändå blir av, som var så påtaglig på gårdagens gudstjänstsjungning.

Det finns nya lärdomar, kunskaper eller prioriteringar att hitta i detta. Och ju smidigare vi kan lära oss omdisponera våra resurser – såsom man väl alltid gjort när tiderna förändras: 1700-talsmålarna jag just nu skriver c-uppsats om, som blev arbetslösa efter stormaktstiden när inga adliga slott längre behövde målas, men då istället målade borgerskapets porträtt, och kyrkor åt den nya självägande bondeklassen – tänk om detta skulle bli året när kulturarbetarna räddar grundskolebemanningen?

En reaktion till “I corona-dagarna

  1. Tack Hanna, ett mkt bra inlägg, och inte minst sista meningens förhoppning om hur kulturarbetare nu skulle kunna befrukta grund- o gymnasieskolan. Vårt barnbarn på gymnasiet har varken detta läsår el nästa vare sig bild el musikundervisning!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s