Luckor i systemet

Eller överlevnadsknep i dessa tider.

Tänker på när vi skulle skriva uppsats i fysiken i sjunde klass och jag tänkte att detta verkar onödigt tråkigt, men kom på att om jag skriver en uppsats med rubriken ”människan utforskar rymden” så får jag skriva en uppsats i historia på fysiken. System kan alltid i någon mån tänjas, användas för att plocka vad man vill ha från dem. Att tänja systemen kan ibland vara det som får dem att lyfta, som låter resultatet bli bättre än det annars hade kunnat bli, för där kan energier, synergier och tidsbesparingsvinster uppstå. Kanske kräver det ett visst mått av respektlöshet. Ointresse av att försöka passa in. Eller en medvetenhet om en egen kompass, erfarenheten att den går att följa och en tillit till att det kan bli bra. Under åren jag varken var egenföretagare eller musikhögskolestudent och behövde hitta alla rutiner och sammanhang själv så fick jag tillfälle att öva upp den vanan, för som alla vanor är det en som behöver övas: Vetskapen om att den egna problemlösningsförmågan kan bära och vanan att lita på den – oavsett om det handlar om att upprätta fungerande vardagsmönster eller att hitta nya och oväntade sociala sammanhang. Det kan handla om att gå utanför normerna, att känna efter vad det egentligen är som funkar för en själv, eller om att umgås med andra än den där vanliga gruppen där alla gör ungefär samma saker och är i ungefär samma livsfas, där man kan bekräfta varandra och få den egna tillhörigheten bekräftad i retur. För vad händer annars när allt detta faller?

Risken med att vara identifierad med ett system – oavsett om det är en arbetsplats, ett socialt sammanhang, universitetsvärlden eller politiken – är att stor del av ens upplevda identitet står och faller med hur bra det går för en i systemet, eller hur det går för själva systemet. Därför väcks också mycket oro idag när så många system skakar samtidigt, oavsett om de pausar, faller eller krisar eller skickar hem sina medarbetare eller studenter. Samtidigt uppstår motsägelsen mellan att det å ena sidan är smartare att lita på expertisens riktlinjer än på den egna filterbubblan, å andra sidan det faktum att väldigt mycket är osäkert. De faktorerna tillsammans är just nu tillräckligt uppenbara för att kunna skapa en öppning till möjligheten att släppa identifikationen med systemet. Kanske är det en aspekt av att myndigförklara sig själv: Att vara i systemet och vara systemkritisk på en och samma gång utan att identifiera sig med någondera positionen. Att vara i världen men inte av den. Och konsten blir att försöka göra det med en kärlek och respekt, för allt i detta som inte är lätt – att kunna hjälpas åt och bidra med det man har och samtidigt stå upp för det egna.