Två år efter knytblus

Blev påmind av Facebook om att det är två år sen knytblusmanifestationen på Gustaf Adolfs torg. Och om nu någon omväxlingsvis vill läsa om något annat än corona, så passar jag på att skriva ett inlägg såhär två år efter metoo. När ämnet kommer på tal idag är det ofta med kommentarer i stil med att ”det känns som att det stannat av sen dess”, och det ligger det såklart något i, att media- och samhällsfrågor som alltid avlöser varandra.

Med det sagt tänker jag också att då, 2018, hanns det tänkas precis så långt som just då var möjligt. Till att avslöja kejsaren som naken och introducera tanken på att kulturella positioner i lägre grad är kopplade till någon mystisk föreställning om genialitet, i högre grad till inlärda mönster av inbördes statusbekräftelse. Själv upplevde jag att de egna utbildningsåren som musiker, 2001-2012, utspann sig just i en övergångsfas från att status bekräftades i nedärvda, sedan länge definierade hierarkier, till att upplösas i konstaterandet att du – som lärare, institutionsrepresentant eller studiekamrat – kan det här, jag tar till mig vissa pusselbitar som jag väljer själv, resten struntar jag i. Att hitta ett eget sätt. Självklart var det min egen resa, men jag tror också det var en del av en generell trend. För kulturhierarkierna är i många fall på väg bort, och såklart det skaver när den processen är så ojämn.

Sen #metoo, då, några år senare. Som handlade om hur dessa hierarkier tog sig uttryck i gråzonerna mellan relationella dynamiker, utnyttjande och övergrepp. Också i gråzonerna mellan privat och professionellt, och kanske symptomatiskt att det kom så tydligt till uttryck i just kulturbranchen, där de gränserna många gånger är mer eller mindre ickeexisterande. Men #metoo pekade också bortom de frågorna. En röst i debatten 2017, jag minns inte vem, sa just att detta i själva verket innebär alla hierarkiers upphävande. Jag såg fram emot att se den diskussionen fördjupas, men det hände inte riktigt. Istället kom andra frågor upp på agendan, värme- och valsommar, och vad gäller #metoo de tråkiga och sorgliga efterspelen, Cissi Wallin, Benny Fredriksson. Här finns en boll att plocka upp. Som handlar om att ta diskussionen om vilket samhälle och vilken kultursektor vi vill se. Här finns många balansgångar. Även om nu de klassiska hierarkierna kanske inte längre styr, så behöver fortfarande professionalism få utrymme och respekt. Hur tänker vi kring kultur och kulturdebatt som demokratisk och politisk angelägenhet, och hur tar man den debatten? Det blir en del av debatten i sig.

Och kanske viktigast av allt, rent allmänt och mänskligt och även utanför kultursektorn, handlar det om att hitta den där fina balansen mellan att se till det individuella och att göra det gemensamt. Med kärlek, om man så vill. Jag tänker det handlar om att hitta balansen där livets svängningar får existera utan att behöva sjukdomsförklaras – för många gånger är det just när sanningarna bakom svängningarna kan uttryckas som symptomen inte längre är farliga.