75 år sen 1945.

Nu i dagarna är det 75 år sen andra världskriget i Europa tog slut. Berlin intaget och tredje riket kollapsat. En historia som berättas om och om igen i media och populärhistorieskrivning. I filmer, dokumentärer och tidskrifter, och även när människor sådär i största allmänhet ska referera till någon historisk företeelse. Det är så definitivt att det kollektiva berättandet fortsätter kretsa kring och ta spjärn mot de där åren: Nazismen och förintelsen det närmaste den totala ondskan som går att komma och Hitler som den sekulariserade djävulen. Samtidigt med all mänsklig komplexitet,  det var helt vanliga människor som trodde på detta eller bara hamnade i det, som genomförde det. Människor som sen satt kvar på sina arbetsplatser och fortsatte administrera Tyskland och Europa kommande decennier. Människor vars barn växte upp i hem där historien inte kunde berättas, för att det saknades språk, för att föräldrarna var traumatiserade eller för att den politiska situationen förändrats. Häromveckan hörde jag talas om ett hem där nazistuniformen hängde framme i sovrummet långt in på 70-talet. Många ur krigsgenerationen levde återstoden av livet i ett språklöst och kanske också känslomässigt odefinierat land. Oavsett om man tillhörde offer- eller förövarsidan. Man hade överlevt.

Kanske processandet går i vågor. Många av överlevargenerationens barn blev exemplariska samhällsmedborgare, idealister, 68-revolutionärer. Ett sätt att göra gott, att göra annorlunda än föräldragenerationen, att ta ställning? Att ta avstånd från det gamla, det bekväma, småborgerligheten, förljugenheten, vad det nu var. Men det tog tid. I vintras när jag spelade på utdelningen av Frihetspennan till Hédi Fried berättades om hur de svenska bokförlagen under 80-talet inte ville ge ut hennes berättelser om förintelsen, det ansågs för smalt. Jag tänker att det fortfarande fanns intressen, personer, tystnader att skydda. Den svenska krigshistorien är också så egen: En annan än den tyska, men också en annan än i Danmark och Norge. Ett förhållandevis billigt pris att betala och ingen befrielse att minnas. Heller ingen kollektiv hjältesaga att berätta och bara en vag skuld att sona. De där berättelserna om hur det runt 1943 bara blev tyst i vissa salonger. Språklöst. Jag har med mig den tanken när dagens diskussioner om högerpopulism förs, att det finns något ofärdigt här.

På 80-talet var krigsgenerationen fortfarande fullt aktiv. En generation som generellt inte fick möjlighet att processa sina upplevelser – ”det var ingen som gick till nån psykolog”, som Helga Hussels (f. 1930) sa när jag intervjuade henne. Man trodde länge man skonade människor genom att inte berätta och heller inte be någon berätta. Med det gemensamma förgivettagandet, med alla de locken påskruvade, var det heller inte möjligt: Varje berättelse hade kolliderat med alltför många andra osagda, otänkta och okända berättelser. Den generella tillgången till kunskap om psykologiska processer, både individuella och kollektiva, är större idag. Forskningen om traumaöverföring mellan generationer, socialt och epigenetiskt, är ändå ganska ny. Ett ofärdigt och opusslat fält, som inbjuder till nya berättelser, och till berättelser på nya sätt.

fred45

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s