Samtal med Helga Gmelin Hussels, april 2017

Valborgshelgen 2017 gjorde jag en utflykt till Orust och violinisten Helga Gmelin Hussels, uppvuxen i Tyskland och som i många år spelade i Göteborgs symfoniker. Hon och jag har medverkat vid ett antal konserter tillsammans och jag blev då intresserad av hennes sätt att prata om musikalisk frasering och intonation – tempererad kontra espressiv intonation – eftersom det på många sätt påminde om hur min tidigare lärare Maja Vogl, född 1923, pratade om samma saker. Jag har tänkt några halvfärdiga tankar om hur och varför instrumentalpraxis förändrats över två generationer, och hade nu ringt Helga för att höra om hon hade något att säga om det. Men jag fick inget riktigt svar på frågan, kanske var jag inte tydlig nog men Helga utgick också så självklart från det egna utövandet, tydlig med vad hon själv står för men inte direkt intresserad av att ta sig an frågan ur det perspektiv jag undrade över. Kanske får jag tillfälle att återvända till den i något annat sammanhang. Men här, denna dag, valde jag efter en stund att gå över till att ställa andra frågor. Helga hade mycket att berätta och ville också gärna berätta, det blev en dag och ett samtal om livet, musiken och samhället, nu och då, utan att några tydliga gränser behövde dras.

Det var en varm vårdag. Hon hämtade mig vid bussen och körde hem till sitt hus, som är ett levande minne 1900-talshistoria och med en stor trädgård där hon arrangerar sina utomhus-sommarmusik-tillställningar. Trädgården sträcker sig upp mot berget och mot slutet av dagen hamnade vi högst upp på klippan, på träaltanen i den värmande aprilsolen. När jag kom hem samma kväll skrev jag ned mina viktigaste intryck av samtalet. Vi träffades aldrig igen och nu sommaren 2018 får jag höra att hon gått bort. Jag tar fram dokumentet, redigerar det försiktigt men har strävat efter att behålla så mycket som möjligt av originalanteckningarna. Helga var införstådd med att jag skulle kunna komma att använda mig av materialet och texten kan betraktas som mitt minne av den dagen. Så för Helga och från Helga:

 

Helga Hussels föddes 1930 i Tyskland, (Wansee-Potsdam, där konferensen om Endlösung hölls). Som femåring lyssnade hon på en caféviolinist som troligen var Georges Boulanger. ”Han klarade sig genom kriget genom att spela.” Han spelade café- och biomusik och blev hennes inspiration till att som 7-åring börja spela fiol. Helgas mormor var judinna och en av Tysklands första kvinnliga läkare. Mamman var också läkare men ”inte alls lika driven, mer förlikad med sin hemmafru-roll.”

1938 avskedades alla judar ur orkestrarna. Man började ordna Haus-konserter, samlades i hemmen och spelade den klassiska repertoaren, även allt som var förbjudet, t.ex. Mendelssohn.

1945, ett par månader innan krigsslutet skickades Helga och hennes två år äldre syster ut till bekanta på landet ”medlemmar av familjen Mendelssohn”, där de blev kvar ett år. De hade ingen kontakt alls med föräldrarna det året. Mamman var chef och konsult inom sjukvården och ordnade på någon väg så att flickorna smugglades tillbaka till Berlin i kvinnliga soldatuniformer. ”Vi var jätterädda att ta oss förbi de sovjetiska gränskontrollerna och lyckades nog inte hålla masken speciellt bra.”

Efter kriget var musikhögskolan sönderbombad. De lärare som fanns kvar undervisade privat i en villa. Filharmonikerna spelade i en biograf. Furtwängler stängdes av i och med avnazifieringen. ”Det fanns inget officiellt i Berlin.” Och det fanns ingen mat, vi svalt oss igenom och kunde inte sova för vi var så hungriga. Hon berättar om hauskonserterna där hon var med och spelade viola i sin privatlärares kvartett. Han lärde upp henne till solist, orkestermusiker och kammarmusiker. Då hon var 19 år gammal flyttade läraren till Marburg och placerade henne som stämledare i viola i filharmonin, där hon stannade i två år. Men hon ville ta en examen så 1951-53 gick hon på Mozarteum i Salzburg. ”Som student där är man nån, respekterades av hela stan.” Därefter gjorde hon solokarriär några år men trivdes inte, ”man fick bara genrep och konsert”, hon saknade samvaro med kollegor och trivdes inte med att stå i centrum. Hon gifte sig 1957, mannen var två år yngre, filosof och filmmakare, en bekantas bekant som kom och lyssnade på en av hennes konserter. ”Han var tillräckligt speciell för att det skulle gå.” Annars var det hård konkurrens om männen i efterkrigstidens Tyskland, massor av intriger och rivalitet om de få män som var kvar och många kvinnor gifte sig med långt äldre män. Hon flyttade med mannen till annan ort där han jobbade. ”För mig spelade det ingen större roll, jag kunde ju spela överallt ändå.” Sonen föddes 1962. Fram till äktenskapet gjorde hon bara solokarriär, sedan blev det mer kammarmusik. Intrycket blir att det skedde lite mer sporadiskt och när omständigheterna så medgav. Hon berättar om att hon ville söka orkesterjobb, men att det var hopplöst som kvinna. Hon hade med sina meriter inte kunnat föreställa sig hur svårt det var, ”jag tänkte att klart att de kommer vilja ha mig i orkestern” men fick avslag på avslag. Berlin Phil skrev ett kortfattat svar, ”nej tyvärr, vi tar inte in några kvinnor”. Helga startade då en presskampanj, med start i Die Zeit 1969, och andra tidningar följde efter. (Hon visar artiklar, spalter, helsidor, stora bilder.) Hon fick hela pressen på sin sida men det gjorde ingen skillnad, orkestern bemötte det inte ens. ”Berlin Phil tyckte det var oförskämt att jag ville spela.” Fackförbundet där hon var medlem sa ”vi hjälper våra medlemmar och våra medlemmar är män, alltså kan vi inte hjälpa dig.” (I samtal med sonen Felix framkommer att fackets motstånd, förutom att de prioriterade männen, även berodde på att klassisk musik i 68-vågens Tyskland ansågs vara en föråldrad representant för den borgerliga kultur som vänstern ändå ville avskaffa. Helgas fråga hamnade alltså långt ned på dagordningen av båda orsakerna.)

Så småningom fick hon jobb i en tredjeklassorkester i provinsen Wilhelmshafen där hon respekterades, men inte kunde förlika sig med nivån. Hennes pappa sålde villan och köpte henne en Stradivarius. Med den åkte hon till Sverige och sökte jobbet i GSO. Där spelade 5-7 kvinnor då. Här var det inget problem att vara kvinna men däremot att vara invandrare och dessutom som andreviolinist ställa sig och spela solokonserter: ”Det var ju jantelagen och den fick jag lära mig.”

Vi pratar igen om Tyskland och kriget. Mormodern var polsk judinna och fick anstränga sig extra för att klara sig. ”Visste alla om att din mormor var judinna?” ”Det var ingen diskussion, vi pratade aldrig om att vi var judar.” Mamman var ointresserad av det judiska, ville bara vara tysk medborgare. Helgas icke-judiska pappa var fast besluten att inte skilja sig (vilket förekom), utan att stanna kvar och skydda familjen. ”Var det något han övervägde?” (att skilja sig) ”Nej, aldrig.” Hon berättar om den ångest som fanns under krigsåren, ”mest hos föräldrarna men vi kände det ju också”. Det blev värre och värre, 1933, 35, 38, 39. Judiska läkare avskedades i och med Nurnberglagarna 1935 men kunde fortsätta praktisera privat. Det var behovet av läkare som gjorde att föräldrarna inte skickades iväg.

”Jag hade en pojkvän, nej det är för mycket sagt, en beundrare när jag var 14 år som kom hem till oss och lyssnade på när jag spelade. Men en dag kom han i SA-uniform och sa att han hade fått veta att mormor var judinna och inte ville träffa mig mer.” Hans syster som gick i behandling hos Helgas mamma måste avbryta behandlingen.

Systern jobbade på en fabrik för halv- och kvartsjudar, sådana som var klara att skickas iväg och känslan var att det kunde hända när som helst. ”Vad var det som gjorde att de (föräldrarna) slutligen bestämde sig för att skicka iväg er (till landet)?” ”Ja du, det undrar jag än idag (…) vet inte, men tror att det var rätt, men man vet ju aldrig hur det annars hade blivit (…) bomber ovanifrån varenda natt sedan 42-43 och amerikanare västerifrån och röda armén österifrån och Hitler inifrån, vi var rädda för allting.”

Man lärde sig att bara klara dagen. Och att inte ens kunna räkna med att man gjorde det. Både under och efter kriget. Det var sådana spänningar i samhället. Hitler stöddes inte alls av alla, men han byggde upp ett system där man fick se till att vara med åtminstone på någon nivå för att klara sig, så efter kriget såg det utifrån ut som att alla tyskar var nazister. Men så var det inte. ”Vi hade vänner, en t.ex. som var totalt antinazist och jobbade som sportjournalist på nazistisk tidning, det var hans sätt att klara sig.” Men det fanns denuncianter (angivare) överallt, så man lärde sig hålla tyst, man kunde inte ens säga att man inte trodde på segern, det var skäl nog att bli angiven. Och spänningarna fanns kvar efter kriget, det var fruktansvärt i Berlin också efteråt, staden blev gisslan och ofta, 1948, 62, kändes det som att ”nu kommer kriget”. Och man visste inte vad någon i ens omgivning tyckte, eller hade tyckt, så man fortsatte hålla tyst för att inte skapa konflikter. Hela perioden fram till 89 var Berlin gisslan, ”det blev farligare och farligare.”

”När allt detta rullades upp efter kriget och blev uppenbart, kände du dig som tysk eller judinna då?” ”Då kände jag mig som judinna, allt detta hemska som hade hänt.”

Hon berättar om avnazifieringen som aldrig blev fullständig. Furtwängler var inte själv nazist, men hans sätt att klara kriget var att stanna kvar och fortsätta musicera och rädda vad som räddas kunde. Då spelade han ju också ibland för Hitler, så efter kriget såg det ut som att han var nazist. Men alla de riktiga nazisterna på de lägre nivåerna satt kvar på sina kontor, för samhället måste ju fortsätta fungera på något sätt. Och hela efterkrigsgenerationen (dvs Helgas generation) kunde inte hantera vad deras föräldrar hade gjort. Barn som t.ex. vuxit upp i de läger där deras föräldrar hade jobbat höll detta ifrån sig. ”För att man rent intellektuellt inte accepterade vad som hänt eller för att man inte ville ta personligt ansvar?” ”Både och.” Men det var deras barn som sedan ledde under 68 – den antiauktoritära revolutionen. Helgas man Otto Gmelin undervisade då på filmakademin och ledde ”Projekt röda fanan”, där de gick runt med en röd fana på stan. Han fick sparken, tillsammans med sina studenter. ”Alla intellektuella var med i Rote Armee-Fraktion”.

Jag reagerade med att lämna Tyskland, landet som gjort mig så illa, först Hitler som ville ha ihjäl mig och sen Filharmonikerna som inte ville låta mig spela. ”Spelade du någonsin där, vikarierade..? ”Nej det var inte möjligt då”. Mannen och sonen flyttade med till Göteborg men de skilde sig och han flyttade tillbaka. Sonen växte upp i Sverige. För Helga var det aldrig aktuellt att flytta tillbaka, heller inte efter pensionen. ”Nej, jag har varit där mycket men jag skulle aldrig bosätta mig där igen”.

”Jag gick ju aldrig i nån terapi eller nånting, det var det ingen som gjorde. Vi hade inte såna krav, det var inget man tänkte, man ville bara klara dagen. Det var nog musiken som räddade mig.” Helgas storasyster däremot klarade sig inte. Hon var 36 år, var gift och hade två söner då hon tog livet av sig. ”Hon kunde inte klara allt som hänt under kriget. Jag lät det aldrig gå in i mig, men hon tappade självförtroendet.” Systerns man och svärmor ville inte låta henne jobba som läkare, (hon hade läst, praktiserat, tagit examen men aldrig jobbat), för det skulle då ha sett ut som att maken inte kunde försörja henne. ”Var det oväntat för dig när det hände?” ”Ja, eller nej, hon hade ju försökt flera gånger. Men när man bor långt ifrån varann så märker man ju inte så mycket hur det är.”

Det skrämmer mig mycket av det som händer idag, det poppar upp småhitler överallt. Vi trodde ju efter kriget att nu kan det aldrig hända igen. Det är en helt ny tid nu, alla dessa vilsna ynglingar som kommer hit, vad ska det bli av dem?

Jag är på det hela taget orolig för vad det ska bli av alla unga män. Har ju själv bara pojkar bland mina nära och kära, och det är de som har det svårast idag, för de har inga förebilder. Deras pappor har inte gjort sitt jobb. De tror fortfarande att det räcker att vara en del av patriarkatet, hierarkin, tjäna mest pengar, klättra i karriären, starta krig och våldslekar. Även om män i Sverige är så mycket bättre än i Tyskland på att hjälpa till så är det långt ifrån tillräckligt. Men här strävar man ju efter jämställdhet, där man i Tyskland istället vill bromsa så mycket man kan. Men där finns också en skillnad mellan öst och väst. De östtyska kvinnorna behövde jobba för att försörja familjen och fick känna på dubbelheten att ha ansvar för allt. De västtyska kvinnorna ville hitta män som kunde försörja dem, och det är vad unga kvinnor idag fortfarande drömmer om.

Hon berättar om sin familj, om sonen som har två äktenskap bakom sig: ”Ja, vem har sagt att det ska vara lätt?” ”Nej och det har det aldrig varit.” ”Men om du jämför med äktenskapen i dina föräldrars generation?” ”Nej, då skilde man sig ju inte. Eller det var väldigt sällsynt. Men då var det ju kvinnorna som kompromissade bort sig själva. Offrade sin egen utveckling för mannens och barnens frid. (…) Män idag måste ju lära sig hjälpa till med barnen, det är det allra viktigaste. Min man kunde laga mat ibland men han bytte aldrig en blöja. Han sa att han var inte skapt för det. [Jag svarade att] ”Men det är väl inte jag heller?” Men nej, det kunde han inte. Oavsett om man diskar ibland och meckar med bilen väger det inte upp det stora arbetet att ha hand om barnen.”

Annons Helga med äppelblom

2 reaktioner till “Samtal med Helga Gmelin Hussels, april 2017

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s