Kvinnor och äppelträd

Den där känslan av att vilja stå på centralen och sticka en bok i händerna på alla som passerar förbi. Den måste ju bara bli läst. Kvinnor och äppelträd, Moa Martinssons debutroman från 1933, med de där otroligt levande berättelserna som hon bara med nöd och näppe får in i romanens form. Som om scenerna lever sitt eget liv, dyker upp till ytan ur i en myllrande väv av minnen och historier. Många år senare, i ett förord från 1954, skriver hon att romanen är sannare än biografin, för där kan man berätta hela sanningen med camouflerade namn, men ”i biografin talar man sanning, men man kan inte, av hänsyn till släkt och bekanta, skriva hela sanningen.”

Barndomsskildringarna är de kanske starkaste inslagen. Utsattheten, vanmakten och armodet. Hon gör berättelserna till sina egna och samtidigt blir de fristående från henne själv. Hon skriver som om hon minns det i kroppen och själv är där när hon skriver. Så att jag också kan kliva in i dem, med min kropp. In i korselden av förra sekelskiftets frågeställningar – de oäkta barnen, äktenskapen för pengars eller för arvtagares skull eller för att det nu bara blev på det viset, modernisering i par med skrocken. Stad och land, i backstugeliv och bakgårdar, krig och strejker, inackorderingsmadrasserna i fattigkvarteren. Förtvivlad stirrar en sexåring ut på skogen av skaklar som stretar mot det kvällssmutsiga himmelstaket…ser upp mot fyra väggar, vars fönsterljus gör gården än mörkare, fyller den med skuggor och väsen, med alla mördare morbror läser om i tidningen och med alla spöken och gastar, gummorna på gården talar om. Lyckan att få komma bort och bli köksa åt rallarna och sen bli gift i det avlägsna torpet med försommarnätternas vita äppenblom. Berättelserna som gör det begripligt och levande hur angelägna människorna var när möjligheterna väl fanns, att bekämpa fattigdomen, smutsen, felnäringen, skammen.  

Litteratur kan levandegöra historien och lära oss förstå vår egen tid, det är inga nya sanningar. Kanske finns det också en skillnad mellan att bli känslomässigt berörd av en historia och att verkligen kliva in den, att ta det där föreställningens steg med sin egen kropp in i en berättelse  och upplevelse från en annan tid. Det kan närmast vara en aktiv handling, att levandegöra det som inte bara är kunskapen om det inträffade, utan att också i någon mån försöka minnas ett kropparnas minne. Kanske att i någon grad koppla bort sitt eget intellekt? Och därifrån föreställa sig varför människor gjorde som de gjorde, varför de älskade och fostrade barn, arbetade, begick brott och byggde samhälle på det sätt de gjorde det. Det minskar också något identifikationen med ens egna dagsaktuella tankar och känslor. Vi är bara länkar en i en lång linje och bär med oss så mycket som vi inte vet om eller kan sätta ord på.

En reaktion till “Kvinnor och äppelträd

  1. Herregud Hanna så bra! Jag förstår att jag missat något. Och att dina synpunkter verkligen tillför något viktigt.
    Christina

    Gilla

Lämna ett svar till Christina Ahlstedt Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s