75 år sen 1945.

Nu i dagarna är det 75 år sen andra världskriget i Europa tog slut. Berlin intaget och tredje riket kollapsat. En historia som berättas om och om igen i media och populärhistorieskrivning. I filmer, dokumentärer och tidskrifter, och även när människor sådär i största allmänhet ska referera till någon historisk företeelse. Det är så definitivt att det kollektiva berättandet fortsätter kretsa kring och ta spjärn mot de där åren: Nazismen och förintelsen det närmaste den totala ondskan som går att komma och Hitler som den sekulariserade djävulen. Samtidigt med all mänsklig komplexitet,  det var helt vanliga människor som trodde på detta eller bara hamnade i det, som genomförde det. Människor som sen satt kvar på sina arbetsplatser och fortsatte administrera Tyskland och Europa kommande decennier. Människor vars barn växte upp i hem där historien inte kunde berättas, för att det saknades språk, för att föräldrarna var traumatiserade eller för att den politiska situationen förändrats. Häromveckan hörde jag talas om ett hem där nazistuniformen hängde framme i sovrummet långt in på 70-talet. Många ur krigsgenerationen levde återstoden av livet i ett språklöst och kanske också känslomässigt odefinierat land. Oavsett om man tillhörde offer- eller förövarsidan. Man hade överlevt.

Kanske processandet går i vågor. Många av överlevargenerationens barn blev exemplariska samhällsmedborgare, idealister, 68-revolutionärer. Ett sätt att göra gott, att göra annorlunda än föräldragenerationen, att ta ställning? Att ta avstånd från det gamla, det bekväma, småborgerligheten, förljugenheten, vad det nu var. Men det tog tid. I vintras när jag spelade på utdelningen av Frihetspennan till Hédi Fried berättades om hur de svenska bokförlagen under 80-talet inte ville ge ut hennes berättelser om förintelsen, det ansågs för smalt. Jag tänker att det fortfarande fanns intressen, personer, tystnader att skydda. Den svenska krigshistorien är också så egen: En annan än den tyska, men också en annan än i Danmark och Norge. Ett förhållandevis billigt pris att betala och ingen befrielse att minnas. Heller ingen kollektiv hjältesaga att berätta och bara en vag skuld att sona. De där berättelserna om hur det runt 1943 bara blev tyst i vissa salonger. Språklöst. Jag har med mig den tanken när dagens diskussioner om högerpopulism förs, att det finns något ofärdigt här.

På 80-talet var krigsgenerationen fortfarande fullt aktiv. En generation som generellt inte fick möjlighet att processa sina upplevelser – ”det var ingen som gick till nån psykolog”, som Helga Hussels (f. 1930) sa när jag intervjuade henne. Man trodde länge man skonade människor genom att inte berätta och heller inte be någon berätta. Med det gemensamma förgivettagandet, med alla de locken påskruvade, var det heller inte möjligt: Varje berättelse hade kolliderat med alltför många andra osagda, otänkta och okända berättelser. Den generella tillgången till kunskap om psykologiska processer, både individuella och kollektiva, är större idag. Forskningen om traumaöverföring mellan generationer, socialt och epigenetiskt, är ändå ganska ny. Ett ofärdigt och opusslat fält, som inbjuder till nya berättelser, och till berättelser på nya sätt.

fred45

Två år efter knytblus

Blev påmind av Facebook om att det är två år sen knytblusmanifestationen på Gustaf Adolfs torg. Och om nu någon omväxlingsvis vill läsa om något annat än corona, så passar jag på att skriva ett inlägg såhär två år efter metoo. När ämnet kommer på tal idag är det ofta med kommentarer i stil med att ”det känns som att det stannat av sen dess”, och det ligger det såklart något i, att media- och samhällsfrågor som alltid avlöser varandra.

Med det sagt tänker jag också att då, 2018, hanns det tänkas precis så långt som just då var möjligt. Till att avslöja kejsaren som naken och introducera tanken på att kulturella positioner i lägre grad är kopplade till någon mystisk föreställning om genialitet, i högre grad till inlärda mönster av inbördes statusbekräftelse. Själv upplevde jag att de egna utbildningsåren som musiker, 2001-2012, utspann sig just i en övergångsfas från att status bekräftades i nedärvda, sedan länge definierade hierarkier, till att upplösas i konstaterandet att du – som lärare, institutionsrepresentant eller studiekamrat – kan det här, jag tar till mig vissa pusselbitar som jag väljer själv, resten struntar jag i. Att hitta ett eget sätt. Självklart var det min egen resa, men jag tror också det var en del av en generell trend. För kulturhierarkierna är i många fall på väg bort, och såklart det skaver när den processen är så ojämn.

Sen #metoo, då, några år senare. Som handlade om hur dessa hierarkier tog sig uttryck i gråzonerna mellan relationella dynamiker, utnyttjande och övergrepp. Också i gråzonerna mellan privat och professionellt, och kanske symptomatiskt att det kom så tydligt till uttryck i just kulturbranchen, där de gränserna många gånger är mer eller mindre ickeexisterande. Men #metoo pekade också bortom de frågorna. En röst i debatten 2017, jag minns inte vem, sa just att detta i själva verket innebär alla hierarkiers upphävande. Jag såg fram emot att se den diskussionen fördjupas, men det hände inte riktigt. Istället kom andra frågor upp på agendan, värme- och valsommar, och vad gäller #metoo de tråkiga och sorgliga efterspelen, Cissi Wallin, Benny Fredriksson. Här finns en boll att plocka upp. Som handlar om att ta diskussionen om vilket samhälle och vilken kultursektor vi vill se. Här finns många balansgångar. Även om nu de klassiska hierarkierna kanske inte längre styr, så behöver fortfarande professionalism få utrymme och respekt. Hur tänker vi kring kultur och kulturdebatt som demokratisk och politisk angelägenhet, och hur tar man den debatten? Det blir en del av debatten i sig.

Och kanske viktigast av allt, rent allmänt och mänskligt och även utanför kultursektorn, handlar det om att hitta den där fina balansen mellan att se till det individuella och att göra det gemensamt. Med kärlek, om man så vill. Jag tänker det handlar om att hitta balansen där livets svängningar får existera utan att behöva sjukdomsförklaras – för många gånger är det just när sanningarna bakom svängningarna kan uttryckas som symptomen inte längre är farliga.kn

Luckor i systemet

Eller överlevnadsknep i dessa tider.

Tänker på när vi skulle skriva uppsats i fysiken i sjunde klass och jag tänkte att detta verkar onödigt tråkigt, men kom på att om jag skriver en uppsats med rubriken ”människan utforskar rymden” så får jag skriva en uppsats i historia på fysiken. System kan alltid i någon mån tänjas, användas för att plocka vad man vill ha från dem. Att tänja systemen kan ibland vara det som får dem att lyfta, som låter resultatet bli bättre än det annars hade kunnat bli, för där kan energier, synergier och tidsbesparingsvinster uppstå. Kanske kräver det ett visst mått av respektlöshet. Ointresse av att försöka passa in. Eller en medvetenhet om en egen kompass, erfarenheten att den går att följa och en tillit till att det kan bli bra. Under åren jag varken var egenföretagare eller musikhögskolestudent och behövde hitta alla rutiner och sammanhang själv så fick jag tillfälle att öva upp den vanan, för som alla vanor är det en som behöver övas: Vetskapen om att den egna problemlösningsförmågan kan bära och vanan att lita på den – oavsett om det handlar om att upprätta fungerande vardagsmönster eller att hitta nya och oväntade sociala sammanhang. Det kan handla om att gå utanför normerna, att känna efter vad det egentligen är som funkar för en själv, eller om att umgås med andra än den där vanliga gruppen där alla gör ungefär samma saker och är i ungefär samma livsfas, där man kan bekräfta varandra och få den egna tillhörigheten bekräftad i retur. För vad händer annars när allt detta faller?

Risken med att vara identifierad med ett system – oavsett om det är en arbetsplats, ett socialt sammanhang, universitetsvärlden eller politiken – är att stor del av ens upplevda identitet står och faller med hur bra det går för en i systemet, eller hur det går för själva systemet. Därför väcks också mycket oro idag när så många system skakar samtidigt, oavsett om de pausar, faller eller krisar eller skickar hem sina medarbetare eller studenter. Samtidigt uppstår motsägelsen mellan att det å ena sidan är smartare att lita på expertisens riktlinjer än på den egna filterbubblan, å andra sidan det faktum att väldigt mycket är osäkert. De faktorerna tillsammans är just nu tillräckligt uppenbara för att kunna skapa en öppning till möjligheten att släppa identifikationen med systemet. Kanske är det en aspekt av att myndigförklara sig själv: Att vara i systemet och vara systemkritisk på en och samma gång utan att identifiera sig med någondera positionen. Att vara i världen men inte av den. Och konsten blir att försöka göra det med en kärlek och respekt, för allt i detta som inte är lätt – att kunna hjälpas åt och bidra med det man har och samtidigt stå upp för det egna.

 

I corona-dagarna

Ingen önskar detta. Men det är ändå som att denna spretiga situation ger något åt alla. Det har uttryckts oro för att det politiseras och nog är det så, att oavsett om man tillhör dem som gillar att ogilla regeringen eller om man försvarar den, så har senaste dagarna gett tillfällen att lufta detta. Det har också blivit en chans att få uttrycka sin oro för livets oberäknelighet, och för andra ett tillfälle att uppmana till sans och balans. Hamstrings- och panikbeteenden rapporteras parallellt med berättelser om hur människor hittar nya sätt att hjälpa varann. Och så frågan om att lita på expertisen och riktlinjerna eller ej? Hur försiktig är rimlig att vara? Andra pratar om det som en tid för eftertanke och för jorden att få vila från mänskligt överutnyttjande – och det finns ju reella miljövinster i detta samtidigt som företag och arbetstillfällen riskeras. Argument flyger omkring och ofta längs lite oväntade linjer, i relation till hur det egna spretiga facebookflödet annars har för vana ta ställning i diverse samhällsfrågor.

Förstå mig rätt nu – risken för de äldres hälsa och sjukvårdskapaciteten är reell. Men utöver det verkar det också finnas en annan gemensam nämnare – och den här tanken har jag testat på ett antal personer innan jag vågar skriva den – att situationen uppfyller ett behov. Det finns något att hämta här som människor på något plan längtat efter – att få rasa ut, att behöva acceptera force majeur, att samhället plötsligt delar en uppgift, att få uppleva den där systemkollapsen, få bromsa aktiviteter. En längtan efter lugn? efter förändring? efter något annat? Nästan så associationerna går till beskrivningarna av krigsutbrottet 1914, till den omvittnade känslan av att ”äntligen händer det – äntligen får vi ge oss ut och kriga – det är vår tids melodi”. Corona blir en apokalypskänsla påminnande om flyktingvågen 2015, värmesommaren 2018 eller när Australien brann.

Det är en tid att antingen möta sin oro, eller låta bli att oroa sig för det man inte kan påverka. Det är också en tid att tänka nytt, eller kanske snarare att improvisera och flyta med, iaktta och låta livet vara oplanerbart. Spenderar själv en del tid i dagarna med att öva Mikael Carlssons nyskrivna Stabat Mater – och i dessa dagar är det väl utan att veta om konserterna blir av. När jag för två veckor sen fick noterna i handen tänkte jag att nu måste jag växla upp om jag ska hinna – men senaste dagarna har känslan snarare blivit att växla ned – den här musiken blir bäst ur alla aspekter om den får växa in i kroppen – och då spelar det egentligen mindre roll om konserterna blir av eller inte, just nu gör jag det för min egen skull. Och den där glädjen att faktiskt kunna träffas, när saker ändå blir av, som var så påtaglig på gårdagens gudstjänstsjungning.

Det finns nya lärdomar, kunskaper eller prioriteringar att hitta i detta. Och ju smidigare vi kan lära oss omdisponera våra resurser – såsom man väl alltid gjort när tiderna förändras: 1700-talsmålarna jag just nu skriver c-uppsats om, som blev arbetslösa efter stormaktstiden när inga adliga slott längre behövde målas, men då istället målade borgerskapets porträtt, och kyrkor åt den nya självägande bondeklassen – tänk om detta skulle bli året när kulturarbetarna räddar grundskolebemanningen?

Röhsska museet

Historia lever nånstans i gränslandet mellan sanningar och insikten om att sanningen är subjektiv. På Röhsska museets hemsida berättas om insamlingsfasen innan öppnandet 1916: ”Han (Thorild Wulff) kom till Kina samma år som kejsaren abdikerade och mitt i det rådande politiska kaoset i landet lyckades han föra med sig en mängd föremål, många antikviteter och till och med arkeologiska fynd.” Och jag blir nyfiken på vad som tänktes, sades eller inte sades innan formuleringarna publicerades, för på wikipedia finns att läsa om Thorild Wulffs dagbok, där han beskriver glädjen över att få åka till Kina och vara ”röfvarhövding” och sedan berättar om sina ”växlande framgångar som tjuv i kinesiska tempel”.

Liknande case och frågeställningar dyker med jämna mellanrum upp i media: Ibland när någon (grupp eller individ) önskar kompensation, ibland bara en ursäkt för historiska orättvisor. Och bakom diverse dagsaktuella frågor, om luciatågs utformande, låt- och bokurval och vilka flaggor som ska hissas eller ej, ligger ju sådana här bakgrundshistorier och avvägningar. Därför att historiska orättvisor och övergrepp finns hur många som helst. Diverse kristnanden och korståg genom århundradena, stormaktstidens arméers härjande i Tyskland, häxprocesserna jag skrev om i förra inlägget, bara för att ta några välkända. Händelser och händelsekedjor motiverade av mer eller mindre uttalade ideologier som gav vissa den rätten. Röhsska öppnade för bara ett drygt århundrade sen och det finns senare exempel också, exempel som sträcker sig in i nutiden, som pågår idag och som rör alla aspekter av samhället från mikro-till makronivå.

Jag uppfattar att det finns en oklarhet här: Räcker det att säga ”ja jag vet, men det var ju så man gjorde då”, när man nu själv har turen att leva privilegierat? Eller är det detsamma som att reproducera skevheten, på något plan godta den? För vi lever ju själva i historiens kölvatten, i den fysiska och mentala bekvämlighet som händelserna och historieskrivningen skapat. Och det är en process att lyfta ned auktoriteter från piedestalen – Thorild Wulff har ju ändå en gata namngiven efter sig. Att försköna historien är ett sätt att hantera den, att be om ursäkt ett annat. Och varför ber man om ursäkt – är det för att ha ryggen fri eller för att på riktigt skapa ett rum som upprättar båda parter? Det kan ju i så fall medföra konkreta åtaganden, och är man beredd att ta dem? Och var går anständighetsgränsen? Vid att Röhsska ens finns? Och när det nu finns, hur hanterar man det? Är det bästa alternativet att beskriva tillkomsthistorien såsom man gör idag, eller finns andra alternativ? Skulle man lika gärna kunna skriva ”Röhsska uppkom i en tid när kolonialismen fortfarande ansågs vara ok – så ser vår historia ut”, och stå för det?

Ordspråket säger att det inte finns några gratisluncher: Om en inte betalar vid första chansen kommer fler chanser. Eller så låter man nån annan betala, i andra samhällen eller i senare generationer. Att veta vad som skapat dagens samhälle, och kunna acceptera och leva med (och i) det kräver en kognitiv dissonans, som man behöver lära sig stå ut med. Samtidigt som det är att ytterligare skjuta upp den där lunchbetalningen igen och igen? Kan det möjligen vara så, att själva den underliggande vetskapen om att notan finns och växer är anledning till många av svårigheterna att hantera dagens samhällsutmaningar? För det är fortfarande möjligt att välja alternativet att inte behöva se och än mindre att behöva kompensera, för de egna, genom historien förvärvade privilegierna.

Ska till Röhsska på studiebesök med utbildningen på torsdag. Fortsättning följer.

röhsska

Nordic Noise Movement

En text inspirerad av Nordic Noise Movement – en rörelse som arbetar för upprättelse för de kvinnor som avrättades som häxor. Namninsamling pågår, och rörelsen har de senaste dagarna kommit till tals i både SR och DN. Jag har skrivit på uppropet, men efter att tänkt efter både en och två gånger. Dels för att jag nånstans lärt mig att även om historiska traditioner och former lever länge så fortlever känslomässiga trauman som mest fem generationer. Om det stämmer skulle det innebära att det att fokusera känsloenergi på något såpass avlägset som häxprocesserna är en avledning från något annat. Vad jag också funderade över är att bara det att kräva kyrkan på ursäkter är ju ett sätt att bekräfta att den skulle ha en maktposition även idag; d.v.s. att man ger den mandatet att vara en instans vars ställningstagande har betydelse nog att avgöra egna känslorna och upplevelsen av framgång i projektet – och är det verkligen en maktposition kyrkan förtjänar och kan bära, är det ett mandat den bör få inneha? Sen tänkte jag att de förbehållen inte är anledningar nog att inte skriva på – därför att avledningar kan vara välmotiverade, därför att formulerade krav kan laddas med olika känslor, och helt oavsett så är Nordic Noise bra historieförmedling och kreativ kvinnorörelse. Avsikten att motverka historielöshet och upprätta människor kan ju heller inte vara fel – även om det kanske inte är på exakt samma sätt som jag själv hade gjort, så är det viktigare att det överhuvudtaget görs. Med det sagt, tog jag mig friheten att göra en litterär tolkning:

Om jag vore en kyrkans representant idag. Det är som att stå på en hög pelare, med diametern ganska precis så mina fötter får plats. Pelaren långt därnere i jorden – och hur stadigt den står, hur rötterna ser ut, det är högst oklart. På något vis är den förankrad, kanske djupt djupt ned i jordens inre, kanske bara med tunna små rottrådar i marknivå, redo att blåsa omkull när som helst. Tvåtusen år, går det genom mitt huvud. Tvåtusen år – det är där pelaren lämnar marknivå och sträcker sig uppåt. Marken nedanför är också högst dimmig för mig. Oklar. Hotfull eller välkomnande – jag vet inte. Men det är här jag står. Högst upp. Det är en stadig pelare ändå. Tvåtusen år. Och alla dessa affekterade människor de är som fåglar. Har alltid funnits. Kommit och gått. Men jag står kvar. Också när det blåser. Tvåtusen år. Samtidigt är det ett jäkla jobb att hantera. För det finns också en horisontalnivå. Som jag också måste vistas på. Och där är jag bara en av många, står i en liten liten tunn cirkelform, inte mycket större än att mina fötter hjälpeligen får plats, och från denna lilla cirkel måste jag hantera hela världen. Att hålla båda perspektiven. Här och nu. Och ned i djupet. Tvåtusen år. Och det har ju gått bra hittills. Människor ställer krav och jag säger att vi har ju redan bett om ursäkt, har ju redan kompenserat. Kan ni inte ta all er energi och jobba med mig istället för mot mig, då skulle vi få mycket mera gjort? Och då är det nån som frågar om jag bad om ursäkt bara för att rädda mig själv. Och så kanske det var. Men den tanken är svår att hantera, det är som om själva pelaren står kvar bara sålänge jag fortfarande skyddar den, skyddar det som hände och försvarar de kanske halvhjärtade ursäkterna – för även om det inte var helt lyckat så var det så det var. Och nu blir det snurrigt, nu är det inte ens två aspekter att hålla koll på längre utan en enda sjösjuka – och blir det kaos så kanske hela pelaren suddas ut som två blyertsstreck, lika lätt som den lilla cirkelform jag har att disponera här och nu? Och den osäkerheten, kaoshotet, sjösjukerädslan, den är för svår. Varför ska vi be om ursäkt? Vad krävs, vad är rätt? Det är en rädsla som hittills gått att stänga av, hejda i tid, väl? men inte ens det vet jag längre. Tvåtusen år.

Och ett annat perspektiv. De berättar om en 80-årig kvinna som avrättades efter att hennes barnbarn avslöjat att hon hade gett kon oblater att äta. Det var svälttider och oblaterna skulle enligt folktron göra att kon mjölkade bättre. Om jag vore hon. Så finns det en energi med sega trådar som ger mening och låter tingen hänga samman. Tillvarons vertikalplan är fullödigt med betydelser, där jag på ett självklart sätt gör anspråk på kyrkan som min, på dess redskap som mina och på andra redskap också som mina. Det är självklart, finns ingen motsägelse. Jag vet vem jag är och jag vet vad som måste hållas dolt. Jag vet också att det finns tassemarker där jag intet vet. Men ser, det gör jag. Och det är varken ont eller gott, det är både ont och gott, det är vad det är. Jag ser ljus och mörker, jag ser klarhet och sega trådar. Jag ser jordens färger och djup. Jag ser och följer vad människorna vill, vad de vet och vad de inte vet. Och det finns också en annan energi i mig. En som rätar nacken, kröker läpparna och gnistrar. Det är möjligt bara ibland. Min kraft är kanske starkare än deras. Och tiden är dunkel för mig, men det är inte slut här. Det som är jag, det kommer att finnas också i framtiden.

Komplexitet, enkelhet, reduktionism.

Vårvintertankar. I helgen pratade vi om skillnaden mellan å ena sidan enkelheten som kan födas ur det komplexa, som när en svamp eller en blomma växer fram ur miljarders cellers och yttre naturkrafters samspel i ekosystemet. Å andra sidan reduktionismen, som innebär att försöka uppnå det enkla genom att skära bort komplexiteten, och då istället döda möjligheterna. I en vidare bemärkelse handlar det om att förmå leva med vetskapen att vi inte har alla svar. Eller kanske att svaren inte finns där vi idag tror. Man kan dra en parallell till 15-1600-talet, då man trodde att religionskrigen måste sluta med att antingen katolikerna eller protestanterna vann och att då alla européer då skulle bli katoliker eller protestanter. Men det som istället hände var att man utmattades av alla krig och uppfann den sekulära staten. En ny lösning, en man inte hade kunnat föreställa sig på förhand. Det finns fler liknelser, vid 1900-talets början när man trodde valet stod mellan socialistisk revolution eller ett gränslöst utnyttjande av arbetskraften, eller kanske idag när vi pratar om att hitta lösningar på klimatfrågan i antingen nya tekniska lösningar eller i beskuren frihet för individen. Men vi vet inte.

En annan liknelse kan vara dagens föreställning om en motsättning mellan individualism och kollektivism, och att dagens samhälle skulle vara mer individualistiskt än på 70-talet. I en del sammanhang kan samtliga närvarande i rummet instämma i det påståendet – som med en enda röst. Dualismen har upphävt sig själv, för att det som på den ena nivån uppfattas som individualism bär samtidigt sin möjliga motsats inom sig. Om man vänder på myntet eller byter betraktarnivå så finns den andra sidan där, lika närvarande som alltid. Även om bara den ena sidan just nu har ett språk, så bär motsättningarna varandra.

Och om nu inte svaren finns i de lösningar vi kan föreställa oss, vad är det då vi diskuterar? Kanske är de dualistiska låsningarna i sig tecken på att det kommer uppstå något nytt – något som väl kommer att bära med sig ett arv av det gamla men samtidigt lämna det överspelat bakom sig. Och om det vi diskuterar i själva verket är vår egen situation, i försöken att applicera den på en föreställd framtid, kan vi då också samtidigt leta efter den nivå som upphäver diskussionen? Kan vi förflytta oss själva mellan de olika nivåerna, i tillit till att motsättningarna på sikt kan ha upphävt sig själva?

För mig blir det nånstans kärnan i vad en liberalism i ordets olika bemärkelser kan vara – möjligheten att bejaka komplexiteten. Att vara individ och kollektiv, nutid och historia, högt och lågt, i olika nivåer och sammanhang som i ett organiskt system – där kanske en enkelhet kan födas ur det komplexa.

DSC_4635

Berättelser i spiral

Efter att jag delade samtalsreferatet med Helga häromdagen insåg jag att berättelsen, och berättelsen om berättelsen, blir lite olika för varje gång. Inte riktigt samma nu som för ett år sen, och inte samma då som året dessförinnan. För jag själv och allt runtomkring förändras litegrann för varje gång. Berättelsen – just den här är bara ett exempel – blir som en spiralrörelse som återvänder till utgångspunkten varv efter varv, men inte till precis samma ställe. Och jag har fått uppfattningen att stora delar av humaniorasektorn är inne och jobbar och tänker i ungefär det häradet – hur ska man förhålla sig till det faktum att alla har olika, och föränderliga, berättelser?

Lyssnade på förra veckans söndagsintervju i P1 med dramatikern Stina Oscarson (19/1). Ett samtal som handlade om öppenhet för förändringar, om att ständigt vara beredd att pröva och ompröva egna ställningstaganden. Det handlade om konstens roll mellan estetik och politik och om de båda aspekternas begränsningar. Hon citerade Sara Lidman, om hur de snabba politiska aktionerna ibland behövs för att återupprätta flöden som stagnerat, för då återupprättas vägar för det långsamma, inkännande och utforskande. Jag tänker på det som att våga vara i det tempo och det flöde som passar bäst här och nu, och att lita på att vägar och metoder skiftar. Oscarson problematiserade samtidigt de snabba politiska aktionerna idag, därför att som hon menar, i dagens samhällsklimat leder det att tydligt stå upp för egna uppfattningar ofta bara till än djupare åsiktsskyttegravar, att man mer och mer fjärmar sig från varandra och den plats där samtal faktiskt är möjliga.

Det pratas och skrivs en del om hur åsikter idag alltmer görs till identiteter. Och då finns något befriande i ifrågasättandet, tvivlet och osäkerheten. För i samma stund som en polarisering skapas så uppstår också utmaningen att se bortom, att identifiera gemensamma strävanden där det är möjligt, och om inte annat bara veta att det finns ett bortom, även om det just nu kan vara svårt att se. Kanske det handlar om att vara tydlig utan att gå till angrepp, och där finns en koppling till att stå för sin sanning: Någonstans läste jag att det digitaliserade samhället i förlängningen kommer innebära att alla kan komma att behöva vara beredda på att när som helst behöva stå till svars, inför vem som helst och för vad som helst. Och hur det än är med det så finns i den tanken en inbyggd möjlighet till frihet, för om man därutifrån tänker baklänges så landar det i att göra det man står för och stå för det man gör. Det kräver att ha förklaringslinjerna klara. Vara transparent, öppen och genomskinlig. Det vänder i sin tur tillbaka till att utforska gränserna för vetande, samtal och berättande. Det blir ett förhållningssätt där försvar och ärlighet kan uppgå i ett och samma, där det att vara sann mot sig själv också öppnar möjligheten att vara det mot andra. Och om man vet att de sanningarna är föränderliga är det kanske lite mer görbart.DSC_2871

Flocken som dynamiskt system

Häromveckan läste jag om boken ”Alla kungens hästar” av Emelie Cajsdotter, en bok som jag tog starkt intryck av när jag läste den första gången för kanske tio år sen. Den handlar om ett sätt att förstå djur och djurflockar: En vanlig föreställning om hur flockar fungerar, och även det sätt vi människor organiserar våra sociala sammanhang på, handlar om status och hierarkier: att flocken har en ledare som de andra följer och lyder. Cajsdotters förklaringssätt går istället ut på att djur ser sig själva och varann som tillhörande en platt organisation, där arbetsuppgifter fördelas mellan medlemmarna: Varje individ har till uppgift att finna sin funktion och att hjälpa de andra hitta sina funktioner. Den som är bäst lämpad för varje syssla innehar den: någon är spanare, en annan försvarare, en är bra på att hitta vatten, en annan på att medla i konflikter, osv. För varje uppgift finns också reserver som är beredda att kliva in. Om tex spanaren blir skadad kliver reservspanaren in, och denna kanske då lämnar en annan syssla vakant, en syssla som övertas av en annan – det kan sätta igång dominoeffekter. På så sätt förändras positionerna i gruppen hela tiden, i takt med att individer växer upp och åldras, ansluter eller lämnar flocken – och flockens samlade arbete går ut på att hela tiden testa individerna mot varann, så att var och en ska kunna uppnå sin maximala potential och för att arbetsfördelningen ska bli så bra som möjligt. På så sätt kommer den samlade flockens potential och överlevnadschanser maximeras.

När människor tämjer djur (eller organiserar arbetsplatser) gör vi vi det istället gärna i form av hierarkiska system, men ett djur som ska lära sig ingå i en flock tillsammans med människor utgår från att dess uppgift är att ibland behöva testa och provocera människan, så att de båda ska tvingas lära sig och utveckla sina respektive förmågor. Det blir ett helt annat tänk än att låta sig provoceras då en annan hotar ens stolthet eller position. Jag berättade om detta på helgens körläger och någon associerade till Anders Hansens ”skärmhjärnan”, där han beskriver att de som idag får bokstavsdiagnoser har egenskaper som historiskt är viktiga för gruppen, men inte alltid är lätthanterliga i dagens samhälle (eller skolväsende).

Det här är ett sätt som jag tycker gör det roligare att tänka på grupper, system och konfliktsituationer: flocken och individerna är flexibla, var och en med sina styrkor och egenskaper, egenskaper som alla är viktiga och användbara och som alltid kan formas och utvecklas. Det är också ett tankesätt som upphäver den där konstlade dualismen mellan individualism och gemenskap. Vi gör det vi gör för vår egen skull, och för allas skull, utan motsättning.

alla kungens hästar

Kompass och konsumtion

Fick så många frågor och kommentarer på min 2012-mobil, efter att jag bad om att få låna en kamera till uppsatsfotograferandet. Så passar på att skriva ett inlägg om det. Det var under de tre åren jag studerade cello som privatist utanför musikhögskolan som jag behövde hitta strategier att få det att gå ihop, utan studielån och samtidigt extrajobba så lite som möjligt för att istället lägga tiden på studierna. Så levde på sommarjobbet i vården i Köpenhamn + några småstipendier. Samtidigt måste jag ju hitta nyttiga vanor för att orka med, så jag såg till att disponera näringsintaget så tidsbesparande, billigt, nyttigt och miljövänligt som möjligt – för vid samma tid kom jag också i kontakt med tankeriktningar som går ut på att vårda det mänskliga och planeten på en och samma gång och utan motsättning.

I detta ingick såklart också att minimikonsumera resor, kläder, elektronik etc. Därför har jag så svårt att identifiera mig med ord som köpskam, flygskam osv, för jag hittade det som livsstil innan orden fanns och utan att det hade med skam att göra, det var helt andra drivkrafter. Och jag skulle vilja att det gick att hitta ett sätt att berätta om det utan att det låter för svårt, för från början var det verkligen bara en praktisk strategi.

Miljödebatten idag handlar ju till stor del om hur omställningen ska kunna gå till (och delvis också om i vilken grad det är rimligt att individer själva har ansvar för att ändra sina vanor). Något jag läste nånstans och har som tumregel är att alla ”för mycket av” samtidigt pekar på ett ”för lite av”. Flyttar man det ena till det andra uppstår balans. Och för att kunna göra det behöver man känna in den egna kompassen och vara beredd att omdisponera fokus och resurser: Var lägger jag tid, pengar, kraft som jag skulle kunna använda bättre? Och hur väljer jag då lösningar som i bästa fall kan vara bra både för mig själv, för andra och för planeten? Och i en värld där rön står mot varann och mycket inte är svartvitt så uppstår såklart konflikter och kognitiva dissonanser – det finns många olika svar och många olika lösningar, på livets beslut i stort och smått, på individ- och på samhällsnivå – vad vill jag lägga min tid på, vad är bra eller dåligt, nyttigt eller onyttigt…hur bör elen produceras, äta närodlat eller ekologiskt, när hinna och orka åka kollektivt…eller vad som helst.

Och i detta gäller ju också att kunna behålla ett flöde och få saker ur händerna, att förmå ta till sig information, samtidigt veta att rön kan ändras och inte köra fast på alla beslut. Kanske är det när det flödet inte funkar som det blir relevant att tala om ångest? För om man nu, som jag vill tro, ändå har nån form av kompass där ett upplevt ”för mycket av” pekar på ett ”för lite av” och tvärtom, så blir det att inte följa de impulserna också till en stress. Och i den balansgången får man väl bara försöka vara snäll mot sig själv, göra sitt bästa, ta ett steg och ett beslut i taget, räkna de gånger det går bra och försöka förlåta sin egen operfekthet. För då går det att skapa nya synapser och bygga upp en smak för att göra på det sättet. Att följa den där kompassen.