Kvinnor och äppelträd

Den där känslan av att vilja stå på centralen och sticka en bok i händerna på alla som passerar förbi. Den måste ju bara bli läst. Kvinnor och äppelträd, Moa Martinssons debutroman från 1933, med de där otroligt levande berättelserna som hon bara med nöd och näppe får in i romanens form. Som om scenerna lever sitt eget liv, dyker upp till ytan ur i en myllrande väv av minnen och historier. Många år senare, i ett förord från 1954, skriver hon att romanen är sannare än biografin, för där kan man berätta hela sanningen med camouflerade namn, men ”i biografin talar man sanning, men man kan inte, av hänsyn till släkt och bekanta, skriva hela sanningen.”

Barndomsskildringarna är de kanske starkaste inslagen. Utsattheten, vanmakten och armodet. Hon gör berättelserna till sina egna och samtidigt blir de fristående från henne själv. Hon skriver som om hon minns det i kroppen och själv är där när hon skriver. Så att jag också kan kliva in i dem, med min kropp. In i korselden av förra sekelskiftets frågeställningar – de oäkta barnen, äktenskapen för pengars eller för arvtagares skull eller för att det nu bara blev på det viset, modernisering i par med skrocken. Stad och land, i backstugeliv och bakgårdar, krig och strejker, inackorderingsmadrasserna i fattigkvarteren. Förtvivlad stirrar en sexåring ut på skogen av skaklar som stretar mot det kvällssmutsiga himmelstaket…ser upp mot fyra väggar, vars fönsterljus gör gården än mörkare, fyller den med skuggor och väsen, med alla mördare morbror läser om i tidningen och med alla spöken och gastar, gummorna på gården talar om. Lyckan att få komma bort och bli köksa åt rallarna och sen bli gift i det avlägsna torpet med försommarnätternas vita äppenblom. Berättelserna som gör det begripligt och levande hur angelägna människorna var när möjligheterna väl fanns, att bekämpa fattigdomen, smutsen, felnäringen, skammen.  

Litteratur kan levandegöra historien och lära oss förstå vår egen tid, det är inga nya sanningar. Kanske finns det också en skillnad mellan att bli känslomässigt berörd av en historia och att verkligen kliva in den, att ta det där föreställningens steg med sin egen kropp in i en berättelse  och upplevelse från en annan tid. Det kan närmast vara en aktiv handling, att levandegöra det som inte bara är kunskapen om det inträffade, utan att också i någon mån försöka minnas ett kropparnas minne. Kanske att i någon grad koppla bort sitt eget intellekt? Och därifrån föreställa sig varför människor gjorde som de gjorde, varför de älskade och fostrade barn, arbetade, begick brott och byggde samhälle på det sätt de gjorde det. Det minskar också något identifikationen med ens egna dagsaktuella tankar och känslor. Vi är bara länkar en i en lång linje och bär med oss så mycket som vi inte vet om eller kan sätta ord på.

Musiksommaren 2020!

Första blogginlägget på denna sida sommaren. Som en nystart efter en lång semester. Just här och just nu händer saker som handlar om vara i vardagsmagin. Nytt skapande, nya samarbeten och samspelstillfällen, genombrott där mångåriga stagnerade grejer plötsligt faller bort, på olika plan. Kanske finns just nu en möjlighet – och då tänker jag också på samhället som helhet – att ge rum för det som är viktigt. Det innefattar i så fall också ansvaret för att skapa det. För ibland uppstår en lucka i tidens väv och då gäller det att greppa den, som P.O. Enquist skrev i Livläkarens besök. Kanske finns den luckan här och nu, precis som den fanns för upplysningsmannen Struensee under 1700-talet vid det danska hovet. Om jag fick önska så kan den luckan fyllas med ärlighet och med förutsättningar för samverkan som låter människor komma till sin rätt. Med möjligheter att stå för sanningen, att söka vägar bortom kvävande normer och inlärd hjälplöshet. Det handlar om att ta det mandatet.

Så tänkte jag berätta några ord om musikersäsongen 2020! Den har varit både lik och olik tidigare år. Kanske är jag bland de frilansmusiker som ändå klarat sig ok, i o m att jag mest jobbar i småskaliga sammanhang där en hel del har kunnat bli av. Plus att det lades in inspelningsprojekt, med Daniel Bergroth i april och med Trio Bendz mitt i den högsta högsommaren. När nu tiden ändå fanns… Och det blev faktiskt också en del sommarkonserter, medeltids- och renässansprogrammet med Trio Bendz och Torpa Lekare och ett Feelgood-program med pianisten Karin M Nilsson. (Och två bröllop istället för tiotalet, som det varit andra år…)

Under en längre tid har jag också gått med en längtan att göra mer långsiktiga produktioner, med utrymme att också skapa mer av tanke- och idéinnehållet. Att sammanfoga rollerna som musiker och akademiker. När nu kalendern rensade sig själv i våras uppstod utrymme för att just gå in i sådana långsiktiga samarbeten. Mer info kommer förhoppningsvis senare – det finns målsättningar att göra scenisk verkstad och verklighet av dessa projekt under säsongen 20/21.

När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag också en midsommardagskonsert i Sörmland. Sommarens första tillfälle i en öppen kyrka, med randiga plastband som stängde av varannan bänk. En sångare ur kören hade valt Josefin Nilssons ”Älska mig” som sitt solostycke. Jag lyssnade på den dagarna innan, och visst fanns berättelserna om Josefin N och hennes livsöde med i tankarna. Efter första genomsjungningen började någon prata om att omkoda låten. Den kan vara en berättelse om kärlek, om ljus och om styrka. Om att stå i sin sanning och att fråga efter det finaste som finns. Där fjärilen flyger genom alla himlar och där alla ögon blinkar av stjärneljus. Det här var i de varma juniveckorna, jag somnade i solen på kyrkogården innan konserten och när vi sedan framförde låten, under den tvåtimmars långa konserten, så hade något förändrats. Fjärilens vingeslag genom rymderna.  

Sommaren var också mycket energipåfyllnad och semester. Och nu spirar nya och nygamla kontakter och samarbeten, i smått och stort. Kanske är det lite mindre att leva upp till just nu, men det kan också bli väldigt bra då! Som om det ena ger det andra. Så himla skönt om det kan få vara så.

Svälten – II

Tillgången till att skapa berättelser – inlägg nr. 2 om Magnus Västerbros bok Svälten.

Minnena av hungeråren levde kvar länge. Samtidigt var de åren för många inte något absolut undantag, utan snarare en period som var lite värre än vanligt, så de minnena var också minnen av själva livet och vardagen.

I Kristina Sandbergs trilogi om mormor Maj (jag har skrivit om den här) finns en scen där Maj inte kunde tåla den slitna sommarstugan som resten av familjen tyckte var söt och charmig; för henne väckte den bilder av hungriga barn, av ett sotigt, slitigt och lungsjukt elände som kunde ha utspelat sig där några decennier tidigare. Men heller inte Maj – flera decennier in på 1900-talet – hade ord för den ångest hon där och då upplevde som sin egen. Istället blev den ett tyst obehag och ett minne av något gammalt, något att ta sig ifrån så fort som möjligt, för att istället ta itu med något praktiskt. Att fortsätta framåt, att bejaka det nyligen vunna välståndet och bekvämligheten.

Det finns ett vittnesmål i Svälten som närmast i förbigående kommer in på kvinnornas villkor. En man berättar, många år efteråt, om sin uppväxt i en torftig gård, omgiven av stora stenrösen, där den utarbetade mamman dessutom tvingades ta hand om en make som var ”stortokig”. Tydligen låg detta i släkten, enligt Erik Berg. Pappan hade varit det enda av sina syskon som haft ”normalt förstånd” och därmed hittat någon att gifta sig med. Men bara några år efter att barnen hade fötts ”bröt vansinnet ut” och pappan ”måste hållas bunden långa tider”. Ibland skickades han iväg för att vårdas på hospital, och när han kom tillbaka var han oftast lugnare en tid. Då kunde han odla flitigt, var en duktig jordbrukare. ”Men även under sina ljusa perioder”, skrev Erik Berg, ”var han ondsint, och mor fick gå i ständig fruktan för sitt liv. Varje natt skulle han ha yxan under sin säng, och hade mor tagit bort den, fick hon vackert lägga dit den igen.” Vad som slår mig här är hur det för alla parter, familjen, vårdinstansen och myndigheterna är helt självklart att mannen ska bo hemma i sina friskare perioder, oavsett att han utsätter familjen för ständig terror och mer eller mindre livsfara. Systemets bristfälliga skydd överlåter till hustrun och barnen att klara det så gott det går. Och han behövdes ju också hemma för sin arbetskraft. Alternativet att han inte var där alls hade väl varit fattigstugan, eller att barnen såldes på auktion. (Nu och då, likheter och skillnader, det finns så mycket att säga om detta.)

På en föreläsning häromveckan pratades om de olika reaktionssystemen på fara. Mest primitivt är frysläget, med olika nivåer av att dissociera eller stelna till och ofta spela med. Då märks det inte ens. Några centimeter högre upp i hjärnan finns valet att slåss eller fly. Ytterligare längre fram i frontalloben ligger förmågan att sätta ord på en upplevelse och starta förhandling. När du gör så här upplever jag… Den tredje nivån kräver en del grundförutsättningar för att kunna komma till stånd. Sociala kulturer och kunskapsnivå för att ta diskussionerna, och en motpart som vill ta dem. Även slåss eller fly-nivån kräver någon form av förutsättningar, en bedömning som säger att det är risken och mödan värt. För Erik Bergs mamma i berättelsen, kvinnan vars egna ord vi inte har tillgång till, var det kanske bara möjligt att stanna kvar, i den iskalla rädslan. Och även för Maj Sandberg, tre generationer senare, var det självklart att efter bästa förmåga rädda upp situationen under de perioder maken söp ner sig. Och att hålla masken – på 1950-talet fanns kraven att det skulle se fint ut, att fasader skulle hållas och umgänge vara trevligt. Välfärdsbygget kom före medvetenheten om andra sätt att agera än det att gå in i frysläge. Majs strategi blev att skydda äktenskapet och den sociala ramen. Men den isande skräcken fick hon både låna minnet av i den slitna sommarstugan och ärva in i sitt eget liv – med överlappande gränser mellan lånandet och de egna upplevelserna.

freeze fight flight

Svälten – I

Läser just nu boken ”Svälten” av Magnus Västerbro, som handlar om hungeråren 1867-69. Skördarna slog fel och först kunde många knappt ta in, inte tro det var möjligt att det skulle bli hungersnöd – mitt uppe i moderniteten, i framstegets tidevarv. Man tänkte att svält tillhör det förgångna, men det blev en realitet att förhålla sig till. Bokens ögonvittnesskildringar är kanske den största behållningen. Samtidigt förmedlas en berättelse om att det ändå finns ganska få berättelser kvar – i alla fall berättelser om hur det var när det var som svårast: Människorna förblev tysta om de allra värsta upplevelserna i krisen. Många sade ingenting alls, medan andra uttrycker sig romantiserat förskönande eller tar fasta på någon yttre aspekt av scenariot. Det hade plötsligt blivit så kallt. Och när de såg ut kunde de se hur ”all skog, alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö… när solen verkat en stund på allt, då var det ej annat grönt än barrskogen och några tjocka blomstjälkar hängande ned mot jorden. Allt det övriga var som en grå trasig not.” Frost, redan i juli. Minusgrader, redan i juli.  

För att också få med en annan typ av berättelse har författaren använt en dagbok skriven av en sovjetisk kvinna under belägringen av Leningrad under andra världskriget. Hon kan sätta ord på vad som händer i hennes familj, på situationen där hon kommer på den uthungrade maken med att äta av de sista förråden i smyg, berättelsen om hur han blir förbannad när hon leker med deras dotter eftersom han inte längre orkar göra det själv. Hon står där i matkön i vinterkylan ’svajande med bortfrusna domnande händer och fötter, fylld av en smärta och trötthet som hon aldrig kunnat föreställa sig’. Aldrig hade hon trott…att hon – en utbildad kvinna, som före kriget varit van att leva ett relativt bekvämt liv – skulle kunna uthärda något sådant. För att få tiden att gå mässar hon för sig själv, gång på gång: ’allting går över till sist, allting går över till sist, allting går över till sist.

Vad är det som gör att en berättelse kan komma till eller inte? Den sovjetiska kvinnan är van vid en annan tillvaro, är utbildad, har en karriär och en viss självständighet – det framgår att maken under hennes långa jobbresor haft ensamt ansvar för barnet. Utsattheten är inte grunden för hennes tillvaro eller identitet – den är ett undantag från normaliteten, påtvingat av yttre fiendemakt. Kanske är det själva vetskapen om att ha ett annat liv än detta som gör upplevelsen tillräckligt distanserad för att det ska gå att sätta ord på skräcken, göra en berättelse om den i sin dagbok? Därför får hennes ord också tala för fler än henne själv, för människor som kanske inte hade samma möjlighet eller tillgång till att kunna formulera sig.

Under 1860-talet i Sverige var jordbruket och jordbrukssamhället fortfarande basen för tillvaron. Man levde i den kulturen och de traditionerna, med den vidskepelsen och beroendet av vad den egna jorden kunde ge. Kanske fanns någon hjälp att få om man gav sig ut att tigga, eller om matleveranserna hann nå fram innan Östersjön frös för vintern, men för många fanns vare sig räddning eller upplevelse av alternativ identitet att falla tillbaka på. För dem var svälten inte ett undantag från det vanliga livet utan kulmen på flera dåliga år i vardagen. I den skyddslösheten uppstår andra slags berättelser: Berättelser om att ha överlevt och sedan skapa en förändring, försöka bygga en annan tillvaro. Berättelser som i sig själva kan läsas som skildringar av hur ord trevar sig utåt för att försöka skapa verklighet av det som händer. Berättelsen om att skapa de berättelser som gör det möjligt att överleva.

Svälten

Mitt i en gränslöshet

Det är spretigt just nu. Som om senaste månadernas chockfilt börjat tunnas ut, utan att det går att se ett slut på det. Med allt vad det innebär: Vissa slappnar av och upplever läget som lugnt. Andras oro och frustration stärks istället. I mitt eget brokiga nätverk finns ingen konsensus alls. Kanske landar det någonstans med tiden, till exempel i ett förhållningssätt till myndigheternas riktlinjer som det nya normala, med ett oberäkneligt virus som kommer att finnas mer eller mindre i flera år? Bristen på konsensus här och nu skapar nya konfliktytor och förstärker gamla. Men vad som är positivt är att man verkligen måste kolla in och fråga varann – hur vill du ha det? För denna relativa frihet är ett experiment, både vad gäller den långsiktiga virusstatistiken och för att den skapar så många situationer som kräver individuella bedömningar, avvägningar och prioriteringar, i beslut som tidigare var självklara. För också inom ramen för riktlinjerna finns en frihet, och hur hanterar vi som grupp och individer den friheten?

Det kanske mest hoppfulla jag sett de här veckorna är att när tidigare förgivettagna system sätts ur spel så ger det rum för ny problemlösning. När kören först ställdes in ett antal veckor och sedan ses utomhus i mån av väder så sker också en ständigt pågående förhandling: Var är vi i gruppen här och nu? Plötsligt blir det tydligare både att själva möjligheten att ses är så viktig, men också att det inte är så viktigt att sjunga till 20.30 sharp – som att det istället uppstår en gruppkänsla av att nu är det lagom, en känsla som faller sig helt självklar att följa. Och alla samtal och situationer som kan tas till en annan nivå när inga system finns att följa; att som kulturarbetare förhandla priser och villkor under dessa omständigheter blir också mer av ett levande system. Och att tillsammans med stråkkollegan sätta ord på den ömsesidiga plikttrogenheten som gjorde att vi skippade rasten och istället jobbade oss trötta blir att sätta ord på gamla vanor som inte längre behövs – när nu allt ändå flyter fritt. Som i systemteorins tankegångar om hur själva livet ryms i gränssnitten mellan systemen. Och när så många strukturer faller mittför ögonen blir det också mer uppenbart än innan att de ledare som står med byxorna nere verkligen står med byxorna nere. Men det går liksom inte att döma – som om det är bara är rester av ett gammalt system.

 

Årets uppsats!

Då har det blivit dags att presentera årets uppsatsprojekt, som i vår är en C-uppsats i konstvetenskap. Den handlar om herrnhutismen, samma väckelserörelse jag skrev om i C-uppsatsen i historia 2018. Denna gång med fokus på deras konst – symboliken som ryms i porträtt, kyrkokonst och dekorationer. Och som så ofta när en får tillfälle att gräva ned sig så öppnar detaljerna vidder mot all möjlig kunskap.

När jag skrev den förra C-uppsatsen kom jag på (eller tvingades till, nånstans på sluttampen när jag fortfarande satt med tusen lösa trådar), att jag måste avstå från att försöka tänka ut hur det hängde ihop, för att istället försöka föreställa mig hur det var. Det jag hittade då blev nyckeln till att sedan kunna reda ut, tänka klart och skriva färdigt resonemanget. Men jag kunde inte göra det i omvänd ordning.

Det är en metod som väl kan förklaras som eller vinklas till att bli olika saker på vetenskapsspråk; fenomenologi, hermeneutik… I vintras var jag också på en endagskurs i ledarskap som centerpartiet anordnade, där föreläsaren berättade om något som heter systemteori. Det går ut på att utforska de överlappande fälten mellan olika vetenskapsdiscipliner, och mellan vetenskapen och världen utanför: De gränsöverskridande zonerna mellan konst och humaniora, vetenskap, psykologi och problemlösning. Magin – eller potentialen att frigöra energi – ryms i skärningsfälten och där det skaver. I det här arbetet gav jag mig själv utmaningen att jobba i de gränslanden hela vägen, för att se om det kunde bära.

Här är en film som introducerar systemteorin som fält. William Blake, som var uppvuxen i  herrnhutismen, figurerar i filmen med ett citat och där nånstans knöt jag ihop det.

This life’s dim windows of the soul
distorts the heavens from pole to pole
And leads you to believe a lie
When you look with, not through the eye

Sen hann jag precis besöka kyrkorna, låna hem böckerna och gå in i isoleringen. Men det blev ett gemenskapsprojekt.  och så här blev det, om någon är intresserad av att titta på uppsatsen:

Att se igenom ögat, inte med. C-uppsats 2020

HE
Hedvig Ekman, porträtterad av Jonas Dyrcks. Porträttet tillhör Ekmanska släktföreningen och finns i boken ”Släkten Ekman. Handelshuset Ekman & Co:s föregångare” (Arne Munthe 1958).

Nationaldagsfirande och flockimmunitet

När nu alla lärt sig vad flockimmunitet är så borde begreppet kunna prövas på även andra företeelser än illasinnade virus – exempelvis på nationalism: Under min grundskoletid på 90-talet var 6/6 en dag som nämndes närmast i förbigående. Röd dag sen 2005 och de senaste åren uppfattar jag att firandet tagit fart, både på facebook och analogt. Det positiva, somriga och inkluderande firandet har alltså växt fram ungefär samma år som SD vuxit. Det kan såklart vara en tillfällighet, men helt oavsett är nationalismen som rörelse en gemensam nämnare. Jag tänker att när flaggviftandet blir legio, något som många gör, så uppstår en gemenskap kring det, där vars och ens känslor och anledningar att delta varken kan eller behöver specificeras. Därmed uppstår mer gemenskap också för dem som firar av skäl jag själv skulle definiera som högerpopulistiska. Gränserna mellan företeelserna suddas ut.

När det nu är som det är, är det inte bara att göra bästa möjliga av det? För egen del väljer jag helst bort 6/6-firande…men har inte tackat nej till jobb av den anledningen…och det vore energislöseri att störa sig på att andra firar…och så sitter jag ändå kvar där och äter jordgubbar. Det är sommar och sol och de utsuddade gränserna blir också mina. Men om tanken gäller nationalismen som företeelse så är alla dessa aspekter dess barn. Och om det stämmer att flockimmunitet sänks och gränser suddas ut bör det gälla även andra änden av skalan – att rekryteringsbasen breddas också till sfärer där nationalism blir högerpopulism. En högstadieklasskompis delar Carl Johan De Geers ”skända flaggan” varje 6/6 – en teckning från 1967 som var en protest mot Vietnamkriget. De senaste par åren, men inte innan dess, har den delningen orsakat ilska i hans kommentarsfält. Upplevelsen att exercerande av proggvänsterskap 6 juni är något dåligt – till och med ett acceptabelt skäl att bli arg – finns och syns de facto mer nu än för några år sen. Kanske, tänker jag, för att flockimmuniteten mot (aggressiv) nationalism sänkts. Hur man sen värderar det är individuellt.

Med det sagt, sen då? Jag tänker att det som så mycket just nu handlar om uppmärksamhet: Var vill man vara? Vilka fester vill en delta i? Vilka tankar är intressanta att fördjupa? Somt kan falla bort, ibland med strid och ibland utan. Vakuumet vi lever i just nu kan göra det möjligt, samtidigt som det också gör mycket oförutsägbart. Det som var ett hot ifjol kan antingen växa, eller vara överspelat och desarmerat nu. I detta blir vi också aktörer. Kan välja och välja bort.

75 år sen 1945.

Nu i dagarna är det 75 år sen andra världskriget i Europa tog slut. Berlin intaget och tredje riket kollapsat. En historia som berättas om och om igen i media och populärhistorieskrivning. I filmer, dokumentärer och tidskrifter, och även när människor sådär i största allmänhet ska referera till någon historisk företeelse. Det är så definitivt att det kollektiva berättandet fortsätter kretsa kring och ta spjärn mot de där åren: Nazismen och förintelsen det närmaste den totala ondskan som går att komma och Hitler som den sekulariserade djävulen. Samtidigt med all mänsklig komplexitet,  det var helt vanliga människor som trodde på detta eller bara hamnade i det, som genomförde det. Människor som sen satt kvar på sina arbetsplatser och fortsatte administrera Tyskland och Europa kommande decennier. Människor vars barn växte upp i hem där historien inte kunde berättas, för att det saknades språk, för att föräldrarna var traumatiserade eller för att den politiska situationen förändrats. Häromveckan hörde jag talas om ett hem där nazistuniformen hängde framme i sovrummet långt in på 70-talet. Många ur krigsgenerationen levde återstoden av livet i ett språklöst och kanske också känslomässigt odefinierat land. Oavsett om man tillhörde offer- eller förövarsidan. Man hade överlevt.

Kanske processandet går i vågor. Många av överlevargenerationens barn blev exemplariska samhällsmedborgare, idealister, 68-revolutionärer. Ett sätt att göra gott, att göra annorlunda än föräldragenerationen, att ta ställning? Att ta avstånd från det gamla, det bekväma, småborgerligheten, förljugenheten, vad det nu var. Men det tog tid. I vintras när jag spelade på utdelningen av Frihetspennan till Hédi Fried berättades om hur de svenska bokförlagen under 80-talet inte ville ge ut hennes berättelser om förintelsen, det ansågs för smalt. Jag tänker att det fortfarande fanns intressen, personer, tystnader att skydda. Den svenska krigshistorien är också så egen: En annan än den tyska, men också en annan än i Danmark och Norge. Ett förhållandevis billigt pris att betala och ingen befrielse att minnas. Heller ingen kollektiv hjältesaga att berätta och bara en vag skuld att sona. De där berättelserna om hur det runt 1943 bara blev tyst i vissa salonger. Språklöst. Jag har med mig den tanken när dagens diskussioner om högerpopulism förs, att det finns något ofärdigt här.

På 80-talet var krigsgenerationen fortfarande fullt aktiv. En generation som generellt inte fick möjlighet att processa sina upplevelser – ”det var ingen som gick till nån psykolog”, som Helga Hussels (f. 1930) sa när jag intervjuade henne. Man trodde länge man skonade människor genom att inte berätta och heller inte be någon berätta. Med det gemensamma förgivettagandet, med alla de locken påskruvade, var det heller inte möjligt: Varje berättelse hade kolliderat med alltför många andra osagda, otänkta och okända berättelser. Den generella tillgången till kunskap om psykologiska processer, både individuella och kollektiva, är större idag. Forskningen om traumaöverföring mellan generationer, socialt och epigenetiskt, är ändå ganska ny. Ett ofärdigt och opusslat fält, som inbjuder till nya berättelser, och till berättelser på nya sätt.

fred45

Två år efter knytblus

Blev påmind av Facebook om att det är två år sen knytblusmanifestationen på Gustaf Adolfs torg. Och om nu någon omväxlingsvis vill läsa om något annat än corona, så passar jag på att skriva ett inlägg såhär två år efter metoo. När ämnet kommer på tal idag är det ofta med kommentarer i stil med att ”det känns som att det stannat av sen dess”, och det ligger det såklart något i, att media- och samhällsfrågor som alltid avlöser varandra.

Med det sagt tänker jag också att då, 2018, hanns det tänkas precis så långt som just då var möjligt. Till att avslöja kejsaren som naken och introducera tanken på att kulturella positioner i lägre grad är kopplade till någon mystisk föreställning om genialitet, i högre grad till inlärda mönster av inbördes statusbekräftelse. Själv upplevde jag att de egna utbildningsåren som musiker, 2001-2012, utspann sig just i en övergångsfas från att status bekräftades i nedärvda, sedan länge definierade hierarkier, till att upplösas i konstaterandet att du – som lärare, institutionsrepresentant eller studiekamrat – kan det här, jag tar till mig vissa pusselbitar som jag väljer själv, resten struntar jag i. Att hitta ett eget sätt. Självklart var det min egen resa, men jag tror också det var en del av en generell trend. För kulturhierarkierna är i många fall på väg bort, och såklart det skaver när den processen är så ojämn.

Sen #metoo, då, några år senare. Som handlade om hur dessa hierarkier tog sig uttryck i gråzonerna mellan relationella dynamiker, utnyttjande och övergrepp. Också i gråzonerna mellan privat och professionellt, och kanske symptomatiskt att det kom så tydligt till uttryck i just kulturbranchen, där de gränserna många gånger är mer eller mindre ickeexisterande. Men #metoo pekade också bortom de frågorna. En röst i debatten 2017, jag minns inte vem, sa just att detta i själva verket innebär alla hierarkiers upphävande. Jag såg fram emot att se den diskussionen fördjupas, men det hände inte riktigt. Istället kom andra frågor upp på agendan, värme- och valsommar, och vad gäller #metoo de tråkiga och sorgliga efterspelen, Cissi Wallin, Benny Fredriksson. Här finns en boll att plocka upp. Som handlar om att ta diskussionen om vilket samhälle och vilken kultursektor vi vill se. Här finns många balansgångar. Även om nu de klassiska hierarkierna kanske inte längre styr, så behöver fortfarande professionalism få utrymme och respekt. Hur tänker vi kring kultur och kulturdebatt som demokratisk och politisk angelägenhet, och hur tar man den debatten? Det blir en del av debatten i sig.

Och kanske viktigast av allt, rent allmänt och mänskligt och även utanför kultursektorn, handlar det om att hitta den där fina balansen mellan att se till det individuella och att göra det gemensamt. Med kärlek, om man så vill. Jag tänker det handlar om att hitta balansen där livets svängningar får existera utan att behöva sjukdomsförklaras – för många gånger är det just när sanningarna bakom svängningarna kan uttryckas som symptomen inte längre är farliga.kn

Luckor i systemet

Eller överlevnadsknep i dessa tider.

Tänker på när vi skulle skriva uppsats i fysiken i sjunde klass och jag tänkte att detta verkar onödigt tråkigt, men kom på att om jag skriver en uppsats med rubriken ”människan utforskar rymden” så får jag skriva en uppsats i historia på fysiken. System kan alltid i någon mån tänjas, användas för att plocka vad man vill ha från dem. Att tänja systemen kan ibland vara det som får dem att lyfta, som låter resultatet bli bättre än det annars hade kunnat bli, för där kan energier, synergier och tidsbesparingsvinster uppstå. Kanske kräver det ett visst mått av respektlöshet. Ointresse av att försöka passa in. Eller en medvetenhet om en egen kompass, erfarenheten att den går att följa och en tillit till att det kan bli bra. Under åren jag varken var egenföretagare eller musikhögskolestudent och behövde hitta alla rutiner och sammanhang själv så fick jag tillfälle att öva upp den vanan, för som alla vanor är det en som behöver övas: Vetskapen om att den egna problemlösningsförmågan kan bära och vanan att lita på den – oavsett om det handlar om att upprätta fungerande vardagsmönster eller att hitta nya och oväntade sociala sammanhang. Det kan handla om att gå utanför normerna, att känna efter vad det egentligen är som funkar för en själv, eller om att umgås med andra än den där vanliga gruppen där alla gör ungefär samma saker och är i ungefär samma livsfas, där man kan bekräfta varandra och få den egna tillhörigheten bekräftad i retur. För vad händer annars när allt detta faller?

Risken med att vara identifierad med ett system – oavsett om det är en arbetsplats, ett socialt sammanhang, universitetsvärlden eller politiken – är att stor del av ens upplevda identitet står och faller med hur bra det går för en i systemet, eller hur det går för själva systemet. Därför väcks också mycket oro idag när så många system skakar samtidigt, oavsett om de pausar, faller eller krisar eller skickar hem sina medarbetare eller studenter. Samtidigt uppstår motsägelsen mellan att det å ena sidan är smartare att lita på expertisens riktlinjer än på den egna filterbubblan, å andra sidan det faktum att väldigt mycket är osäkert. De faktorerna tillsammans är just nu tillräckligt uppenbara för att kunna skapa en öppning till möjligheten att släppa identifikationen med systemet. Kanske är det en aspekt av att myndigförklara sig själv: Att vara i systemet och vara systemkritisk på en och samma gång utan att identifiera sig med någondera positionen. Att vara i världen men inte av den. Och konsten blir att försöka göra det med en kärlek och respekt, för allt i detta som inte är lätt – att kunna hjälpas åt och bidra med det man har och samtidigt stå upp för det egna.